Barnomsorgsguiden

"Vanlig" kommunal barnomsorg - historik      

 barn gungar                               

Från "barnförvaring" till utvecklande verksamhet för barnets egen skull

Utbildningsdepartementet och Skolverket är de statliga organ som ytterst är ansvariga för barnomsorgen.

Barnomsorgens uppgift och omfattning regleras i skollagen (tidigare var det socialtjänstlagen). Övergripande mål och riktlinjer står staten för, men det är kommunerna som svarar för genomförandet.

Förskola är det övergripande begrepp som används sedan 1998.

Begreppet barnomsorg förekommer inte i skollagen, men brukar användas ändå som samlande benämning för förskoleverksamhet och skolbarnomsorg.

Tidigare betecknade daghem och deltidsgrupp två olika organisationsformer i lagstiftningen. I skollagen från 1998 försvann dessa begrepp. Kvar blev den enhetliga beteckningen förskola.

Samtidigt infördes en ny skolform, förskoleklass, som gäller sexåringar. Det är ett tydligt steg mot att föra in den åldersgruppen i skolan.

     

Benämningar på de former av barnomsorg vi hade fram till 1998 började användas efter andra världskriget. Innan dess var begreppen bland annat barnkrubba, barnträdgård och arbetsstuga.

Idag är ungefär 80 procent av alla barn och ungdomar inskrivna i barnomsorgen. 

Drygt 100 000 barnskötare, förskollärare, dagbarnvårdare och fritidspedagoger arbetar inom barnomsorgen. Det är en hel bransch som har skapats sedan andra världskriget och som idag omsätter miljardbelopp.

Förskolorna svarar för den största delen av barnomsorgsplatserna för förskolebarn. Familjedaghemmen har inte byggts ut i samma takt och deras andel av platserna minskar stadigt. Även antalet skolbarn placerade i familjedaghem minskar.

Antalet daghem med en annan huvudman än kommunen har ökat under de senaste tio åren.  Föräldrakooperativ är den vanligaste formen. Kommunen kallar det "enskild" barnomsorg.

Förskolor som drivs i denna form finns framförallt i storstadsregionerna. Ett stort antal kommunala förskolor har numera en särskild inriktning (miljö/uteverksamhet, konst, musik etc.) som inte innebär en särskild pedagogik. Istället lägger man tonvikten inom ett särskilt verksamhetsområde.

I början på 1990-talet minskade den statliga regleringen. Statsbidraget är sedan dess inte längre öronmärkt för barnomsorg utan ingår i det generella bidraget från staten till kommunernas sociala verksamhet. Det bidraget kan även användas för privat sk enskild barnomsorg.

De kommuner som valt att från den 1 januari 2002 införa så kallad maxtaxa för föräldrarna, med minskade intäkter för kommunen som följd, får däremot extra statsbidrag, öronmärkt för barnomsorg, för att täcka minskade intäkter från föräldrar.

Sedan den 1 januari 1995 har alla föräldrar enligt lagen rätt till en barnomsorgsplats

De nya avsnitten i den dåvarande socialtjänstlagen tillkom för att kommuner som inte frivilligt tillhandahöll barnomsorg skulle tvingas göra det.

Under 1980-talet försvann mycket av den centralstyrning av barnomsorgens former och innehåll som byggdes upp under 1960- och 1970-talen. 1984 var det första året då kommunerna fick större frihet att utforma sin barnomsorg. Utbyggnaden blev kraftig under hela 1980-talet. 72 000 platser tillkom exempelvis mellan 1985 och 1990.

     

Familjedaghemmen  minskade år från år. 1980 var 43 procent av barnen i barnomsorgen placerade i familjedaghem. 1992 var motsvarande siffra 26 procent. Anledningen var utbyggnaden av förskolorna.

1985 fattade riksdagen principbeslutet "förskola för alla barn" som innebar en rätt för barn att från och med ett och ett halvt års ålder fram till skolstarten delta i en organiserad förskoleverksamhet. Enligt beslutet, som var ett stort erkännande av förskolan, skulle denna vara fullt utbyggd 1991.

Skolbarnomsorgen omfattades inte av detta beslut.

        
                                                        

Under 1980- och 1990-talen har alternativa pedagogiska inriktningar ökat i omfattning. Till vardags kallas det för alternativ, privat eller enskild barnomsorg. Mest framträdande är montessori- och waldorfpedagogik.

Utbyggnaden av barnomsorg tog ordentlig fart i början av 1970-talet i takt med att kvinnor i allt högre grad började förvärvsarbeta. I början på 1970-talet hade 90 000 barn plats i daghem eller familjedaghem. 20 år senare var motsvarande siffra 410 000. Daghem är föregångaren till förskolan.

Antalet barn i skolbarnomsorg ökade också under samma period från knappt 30 000 till drygt 170 000.
På 1970-talet växte barnomsorgen kolossalt: 95 000 platser tillkom.

Då började man även inrätta så kallade öppna förskolor.1977 fanns 45 stycken. 1990 var siffran 1626. Därefter började antalet minska. 1994 var antalet öppna förskolor 1340 och 1999 fanns 869 sådana mötesplatser för barn och föräldrar.

År 1968 kom Barnstugeutredningen där de pedagogiska formerna fastställdes. Barnens egna tankar och funderingar skulle nu komma mer i centrum var det tänkt. Dokumentet gav barnomsorgen som idé erkännande och status och blev grunden för hela den moderna förskolan av idag.

Den pedagogiska ambitionen fastställdes. Nu skulle barnet utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar. En ny syn på barnet hade börjat genomsyra samhället. Barnomsorgen var nu inte endast till för att föräldrar skulle kunna förvärvsarbeta utan även för att barnen själva skulle utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Barnet skulle bli en "öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar".

Barnomsorgen tredubblades under 1960-talet

En viktig anledning var att kvinnor började förvärvsarbeta i allt större utsträckning. De ställde krav på barnomsorgens omfattning och kvalitet.

Yrkesbeteckningen dagbarnvårdare föddes i en annan statlig utredning, Familjedaghemsutredningen, som kom 1967. Den resulterade i att även familjedaghem fick statsbidrag. Familjedaghemmen föddes ur det som först kallades dagfosterhem, fosterdaghem eller grann- och släkthjälp och utvecklades till nuvarande former under 1950-talet. Tanken var att utveckla en barnomsorgsform där barnen kunde tas emot i dagbarnvårdarens hem under den tid då barnens föräldrar förvärvsarbetade eller studerade.

Daghemmen byggdes inte ut under 1950-talet, men det gjorde däremot lekskolorna. Man ansåg att några timmars pedagogiskt ledd gruppsamvaro var positiv för både barnet och mamman som ofta var i behov av "avlastning".

Alva Myrdal var på 1930-talet en av initiativtagarna till modern barnomsorg. Hon talade om att bygga upp ett "modernt" samhälle med bra sk barnkrubbor med välutbildad personal. Fattigvårdsstämpeln på verksamheten skulle bort.

1935 utkom hennes bok "Stadsbarn" som var Sveriges första skrift om "kollektivt ordnad barnomsorg". Både hon och hennes man Gunnar Myrdal var aktiva i debatten om behovet av barnomsorg. De ansåg att samhället hade en skyldighet att ge sådant stöd till barnfamiljerna.

På 1930-och 1940-talen skedde en kraftig utveckling. Då "föddes" de barnomsorgsformer som föräldrar idag ser som en naturlig del av ett modernt samhälle. Barnomsorgspersonalen började utbildas i takt med att kraven på pedagogisk verksamhet ökade. Föregångarna till förskollärare kallades småbarnsfostrarinnor eller barnträdgårdsledarinnor.

1944 var det år då det första statsbidraget delades ut till barnomsorg

Socialstyrelsen blev tillsynsmyndighet och skrev 1945 de första pedagogiska anvisningarna för barnomsorgen, som skulle "utveckla barnens sinnen, fantasi, skaparglädje, uppfinningsförmåga och ge en sund självkritisk inställning".

Vid sekelskiftet började de första deltidsgrupperna växa fram. De kallades från början barnträdgårdar och var en pedagogisk verksamhet som från början endast rika föräldrar hade råd med. Folkbarnträdgårdar, som vände sig till vanligt folk, växte fram parallellt. När kostnaden minskade för föräldrarna ökade tillgängligheten. I början av seklet blev nya pedagogiska strömningar kända även i Sverige. Den första montessoriskolan öppnades i Stockholm 1914.

Arbetsstugorna, eller eftermiddagshemmen, är föregångare till fritidshemmen inom skolbarnomsorgen. De drevs från början av Svenska kyrkan som såg verksamheten som en del av sin fattigvård. Avsikten var i början på 1900-talet, och är än idag, att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid före och efter skoldagen.

Längre tillbaka ser vi att de första barnstugorna inrättades på 1850-talet för att fattiga mammor skulle kunna förvärvsarbeta. Då fanns egentligen inga krav på vare sig lokalen eller personalen. De drevs i regel av ideella sammanhang som stiftelser och kyrkans församlingar som såg verksamheten som en del av den sk fattigvården.

Behovet av barnomsorg ökade i takt med industrialiseringen. Den "barnomsorg" som existerade från 1800-talets mitt fram till 1930-talet var i regel mest frågan om tillsyn av barn. Även om undantag säkert fanns hade man inte några större pedagogiska ambitioner med verksamheten.