Montessoripedagogiken är uppkallad efter Maria Montessori. Utöver att ha varit frontfigur för montessoripedagogiken var hon även Italiens första kvinnliga läkare.
I sin roll som läkare intresserade sig Montessori särskilt för barn, och då främst de mest utsatta. Snart därefter började hon intressera sig för pedagogik, i syfte att hjälpa barnen som hon kallade ”de små olyckliga”.
Pedagogikens popularitet var som störst på 70-talet, men föredras av många än idag. Det finns ett hundratal montessoriförskolor runt om i landet, som i vissa avseenden skiljer sig mot de kommunala förskolorna.
Eget ansvar och egna initiativ
Kärnan i pedagogiken ligger i barnets eget initiativtagande. Man utgår från att barnet har en vilja att lära sig, och därför låter man den viljan leda undervisningen.
På grund av detta ska även miljön vara välkomnande för barnet, ett koncept som kallas för ”den preparerade omgivningen”. I praktiken innebär det att miljön ska vara anpassad efter barnets behov och vilja att lära.
Läraren uppmuntras att ta en passiv roll, hellre än den traditionella aktiva och ledande undervisningsrollen. Målet blir istället att uppmuntra och stötta barnet medan hen utreder och lär sig själv.
Anpassa sig efter när barnet vill lära sig
Montessoripedagogiken handlar i grunden om en övertygelse att barnen i perioder har en stark vilja att lära sig, och att förskolan bör ha dem i åtanke.
Dessa kallas för känsliga eller sensitiva perioder, där barnet under den tiden har ett absorberande sinne.
Barn lär genom lek
Inom montessoriverksamhet används inte böcker och andra utbildningsmaterial på samma sätt.
Leksaker ersätts med vad som inom pedagogiken kallas för material. I många fall finns det bara ett exemplar av varje typ av material, vilket är en medveten uppmuntran att få barnen att samarbeta.
Genom att barnen möts av problemet med att materialet är upptaget blir de tvungna att hitta en lösning. De får antingen hitta ett sätt att samarbeta med den som hade det först, alternativt vänta på sin tur.